Vi frågar oss, vilka faktorer bestämmer den största ström och den största spänning, för vilka dioden (och elektronrören i övrigt) kan utsättas.
a) En bestämd gräns för strömmen sättes av emissionsverkningsgraden, som vi tidigare definierat (sid. C1.14). Eftersom vi oftast arbetar i rymdladdningsområdet uttages normalt en ström, som är avsevärt mindre än vad emissionsverkningsgraden i och för sig medger.
b) En begränsning utgörs av den temperatur, till vilken glashöljet (eller metallhöljet med tillhörande glas-metallövergångar) kan tillåtas stiga. För att inte i glasytan bundna gasrester skall frigöras, får den temperatur, för vilken glashöljet utsatts under tillverkningsprocessen, ej överskridas. För hög temperatur kan vidare medföra, att glaset mjuknar och en läcka kan uppstå. En högsta temperatur av c:a 400°C kan anses normalt för vanligt glas och c:a 600°C för specialglas (pyrexglas).
c) Den kanske viktigaste faktorn är anodens temperatur. När dioden är i drift stiger anodtemperaturen kraftigt, vilket förorsakas av det kontinuerliga elektronbombardemanget av anoden. Om vi antar, att anoden träffas av N elektroner per sekund och om elektronhastigheten vid anoden är va , så mottager anoden effekten (rörelseenergien/sekund)
 |
C1.20 |
där m är elektronens massa. Om elektronernas begynnelsehastighet vid katoden är noll (vilket vi normalt kan räkna med, eftersom begynnelsehastigheten är mycket liten jämfört med sluthastigheten vid anoden) så är
 |
C1.21 |
Insättes C1.21 i C1.20 erhålles
 |
C1.22 |
N·e är den laddning, som per sekund når anoden, d.v.s. N·e = ia0, och vi får
 |
C1.23 |
Paf benämer vi anodförlusten. Fabrikanten uppger för varje rörtyp maximalt tillåten anodförlust Pafmax , som ej får överskridas.
Anoden kan även i någon mån upphettas av den strålningsvärme, som anoden mottager från katoden.
Anodtemperaturen stiger till dess att den per tidsenhet utstrålade värmemängden är lika med anodförlusten. Följaktligen beror anodtemperaturen vid en given tillförd effekt av anodens area och det material, varav anoden är utförd. Nickel och järn är vanliga anodmaterial i mottagarrör, medan tantal, molybden och grafit användes i sändarrör och högeffektrör i övrigt. Värmeutstrålningen från anoden förbättras ofta genom svärtning av anodplåten. I större sändarrör kan anoden ha "körsbärsröd" färg under helt normala driftförhållanden. Vattenkylning eller luftkylning (det numera vanligaste) tillgripes i fråga om de största rörtyperna.
d) En likriktardiod utsättes i drift för mycket höga spänningar i backriktningen. Överledning via glaset eller direkt överslag genom luften kan därvid inträffa speciellt då katod- och anodtilledningarna sida vid sida går genom rörets glasfot. I likriktardioder för höga spänningar placeras därför katod- och anodanslutningarna i olika ändar av glasballongen. Den högsta tillåtna spänningen i backriktningen uppges av rörfabrikanten och benämnes maximalt tillåten backspänning, vilken jämte maximalt tillåten anodström och maximalt tillåten anodförlust är diodens viktigaste data.
link >