< link link link >

		Med en ideal diod menar vi en diod med ia0-ua0-karakteristik enligt fig. C1.25, d.v.s. den ideala dioden har resistansen noll i ledriktningen (framriktningen) och oändlig resistans i spärriktningen (backriktningen). Den ideala dioden beter sig sålunda
Fig. C1.25

som en kortslutning i ledriktningen och som en bruten ledning i spärriktningen och är därför närmast att likna vid en strömbrytare, som sluter vid positiv spänning och som bryter vid negativ spänning. En ideal diod (liksom en praktisk diod) är ett icke linjärt element, d.v.s. ström och spänning är icke proportionella. För en resistans r är u = r · i oberoende av polaritet och resistansen är därför ett linjärt element.

		En ideal diod kan ej realiseras i praktikenoch den är därför ett fiktivt begrepp, vars betydelse ligger däri, att en praktisk diod i många tillämpningar kan approximeras med en ideal diod eller eventuellt med en ideal
Fig. C1.26

     diod i serie med en resistans r (se fig. C1.26). I senare fallet blir diodkaraktäristiken linjär i ledriktningen, där vi har


    I spärriktningen har vi alltjämt


    Karaktäristiken enligt fig. C1.26 säges vara styckvis linjär, vilket givetvis även kan sägas om karakteristiken enligt fig C1.25.

		Begreppet ideal diod används ofta vid schemamässig beskrivning av en komponent med icke linjära egenskaper. Antag t.ex. att en viss komponent A har en ström-spänning-karaktäristik enligt fig. C1.27. Vi approximerar den någorlunda
Fig. C1.27

		räta delen av karaktäristiken med en rät linje, vars lutning definieras av storheten (resistansen) r. Linjen skär u0-axeln i en viss punkt definierad av spänningen e0. Det torde utan vidare vara klart, att schemat fig. C1.28 hyggligt beskriver komponenten A:s egenskaper. Detta schema är därför ett approximativt ekvivalent schema för komponenten A.
Fig. C1.28

link >