< link link link >

    Varje elektronrör, som ingår i en elektronisk apparatur, måste ha en för sitt ändamål lämplig vilopunkt d.v.s. lämpliga förspänningar på galler och anod (och övriga elektroder i fråga om flerelektrodrör). Dessa förspänningar kan tagas från separata spänningskällor, men normalt har man endast tillgång till en enda likspänning, som erhålles från batteri, nätaggregat eller dylikt.

    En triod matas oftast på något av de tre sätt, som framgår av fig. C2.10a, b och c. Metoden med katodmotstånd enligt fig. c är den viktigaste och även vanligaste. Resistansen R_a i anodkretsen behöver ej nödvändigtvis vara ett motstånd. Den kan t.ex. vara en drossel eller en transformator, men även dess har en viss resistans och vi är i detta sammanhang endast intresserade av matningssystemets likströmsegenskaper.

Fig. C2.10a	Fig. C2.10b	Fig. C2.10c

    a) Gallerspänningen erhålles från separat spänningskälla (gallerbatteriet e₀) enligt fig. C2.10a.

    Eftersom gallret är negativt flyter normalt ingen gallerström och gallerspänningens vilovärde blir därför

C2.6

    För anodkretsen gäller

C2.7

    Denna ekvation representrar (liksom vid dioden) ekvationen för resistanslinjen för likström i anoddiagrammet och vilopunktens värdepar i_a00 och u_a00

		fås därför lätt enligt konstruktionen i fig. C2.11. Om omvänt eb, ugoo, ua00 och ia00 är givna erhålles erfoderligt e0 och Ra lätt direkt ur C2.6 och C2.7:
Fig. C2.11

	C2.8
	C2.9

    Gallerresistansen R_g skulle ur matningssynpunkt kunna kortslutas, vilopunkten blir alltjämt densamma. Då röret användes exempelvis som förstärkare, inmatas en växelspänning mellan galler och katod och denna växelspänning skulle ju kortslutas, om R_g = 0. Ur denna synpunkt bör alltså R_g väljas stor. Storleken på R_g får vi tillfälle disskutera i ett senare avsnitt.

    b) Gallerspänningen fås medelst högohmig gallerresistans (fig. C2.10b).

    Man utnyttjar här den begynnelseström, som på grund av elektronernas bygynnelsehastighet vid katoden flyter i gallerkretsen. Vi får

C2.10

där i_g00 är begynnelseströmmens vilovärde, vilket bestämmes av storleken på R_g. En exakt bestämmning av gallerspänningen förutsätter kännedom om ig0-u_g0-karaktäristiken. Man kan endast få små negativa förspänningar på detta sätt och vidare flyter gallerström, varför metoden saknar praktisk betydelse I sändarförstärkare erhålles dock ofta gallerförspänningen med hjälp av gallerresistans, men där är det signalen (växelspänningen på gallret), som åstadkommer förspänningen genom gallerlikriktning (galler-katod-sträckan arbetar som diod). Härtill återkommer vi i andra sammanhang.

    c) Gallerspänningen erhålles genom katodmotstånd enligt fig. C2.10c.

    För systemet fig. C2.10c gäller följande ekvationer

	C2.11
	C2.12
	C2.13

    Om R_a, R_k och e_b förutsätts kända har vi ett system om tre ekvationer och tre obekanta (de tre vilovärdena), vilovärdena kan alltså bestämmas. C2.12 representerar som vanligt resistanslinjen för likström i

		anoddiagrammet och ekvation C2.13 kan inritas som en (nästan rätlinjig) kurva i samma diagram (i överföringsdiagrammet är C2.13 en rät linje). Se fig. C2.12. Skärningspunkten A ger vilopunktens värdetrio.     Om å andra sidan eb, ug00, ua00 och ia00 är givna kan erforderligt Rk och Ra direkt fås ur C2.12 och C2.13:
Fig. C2.12

	C2.14
	C2.15

    Metoden att få gallerspänning genom ett katodmotstånd innebär, att vilopunkten i viss mån stabiliseras mot variationer i matningsspänning eller rördata (motkoppling). Om anodströmmen exempelvis av någon anledning ökar, blir ju gallret mera negativt, något som i sin tur strävar att minska anodströmmen.

link >