< link link link >

    Vi avser här endast en principbeskrivning av förstärkningsbegreppet. Olika typer av förstärkare och deras egenskaper behandlas i ett kommande avsnitt.

		Fig. C2.20 visar en elemäntär triodförstärkare (spänningsförstärkare). Alla emk-schema-symboler (i detta fall e, ec och eb) förutsättes här och i fortsättningen ha inre impedans noll vid alla frekvenser (alltså även för likström). A-A' är förstärkarens ingångsklämmor och B-B' dess utgångsklämmor. e är insignalspänningen, d.v.s. den spänning, vi önskar förstärka. I vila (e = 0) har trioden en viss vilopunkt (ug00 ; ia00 ; ua00). Tydligen är
Fig. C2.20

u_g00 = -e_c och i_a00 och u_a00 kan på tidigare beskrivet sätt bestämmas ur anoddiagrammet med hjälp av resistanslinjen (se avsnitt C2.02).

    Vi inför följande beteckningar


    v_g benämner vi totala gallerspänningen, u_g00 gallervilospänningen och u_g gallerväxelspänningen (gallersignalspänningen). j_a, i_a00 ... benämnes på analogt sätt.

    Kirchoffs lag II ger för gallerkretsen

C2.28

     I detta fall är alltså insignalspänningen e densamma som gallerväxelspänningen u_g, u_g säges vara överlagrad på vilovärdet u_g00 (se fig. C2.22a) och v_g är sålunda en sinusformigt pulserande likspänning.

    För anodkretsen gäller

C2.29

    Pulsationerna i v_g ger upphov till motsvarande pulsationer i anodströmmen. Därvid pulserar tydligen spänningen över anodresistantsen (anodbelastningen) R_a och eftersom summan av spånningen över R_a och spänningen över röret enligt fig. C2.29 i varje ögonblick måste vara lika med e_b, är spänningspulsationerna över R_a och röret lika stora men motriktade.

    Vi kan nu med hjälp av rörets anoddiagram grafiskt konstruera (och uppmäta) j_a och v_a. Rörfabrikantens datablad avser enbart likstorheter (axelbeteckningarna i_a0 och u_a0). Vi antager emellertid, att diagrammen gäller även för momentanvärden vid aktuella frekvenser och vi betecknar därför här axlarna med j_a och v_a.

    Eftersom j_a och v_a beror av varandra enligt fig. C2.29 rör sig arbetspunkten (j_a ; v_a) fram och tillbaka längs resistanslinjen, då v_g pulserar. Vi kan därför lätt i enlighet med fig. C2.21 nedan konstruera de på vilovärdena överlagrade växelstorheterna i_a och u_a.

	Fig. C2.21

		I vidstående tidsdiagram fig. C2.22 har vi sammanfattat våra olika pulserande storheter. Observera att gallerväxelspänningen ligger i fas med anodväxelströmmen ia och att anodväxelspänningen ua (som här även är försträkarens utsignalspänning) är 180° fasförskjuten i förhållande till insignalspänningen.
Fig. C2.22a

		Förstärkaens spänningsförstärkning, som vi betecknar  , definieras som effektiv- eller toppvärdeskvoten mellan utsignalspänning och insignalspänning d.v.s. i vårt fall C2.30     Tydligen kan  bestämmas ur konstruktionen fig. C2.21, ty  är känt och  kan direkt mätas i diagrammet.
Fig. C2.22b

		Anmärkning: Vi har stillatigande antagit, att avståndet A-B är lika med avståndet A-C mätt längs resistanslinjen. Om så ej är fallet (stora amplituder) blir utsignalspänningen ej en exakt (förstorad) kopia av insignalspänningen. Förvrängning eller distortion säges då föreligga.     Man kan i vår fall visa, att C2.31
Fig. C2.22c

    Enligt C2.31 är tydligen . För ett fixerat värde på μ blir , nämligen då R_a = ∞, vilket är ett teoretiskt gränsfall. C2.31 är härledd under antagande av procentuellt små pendlingar kring vilopunkten.

link >