< link link link >

    Svackan i tetrodens i_a0-u_ao-diagram åstadkoms av sekundäremission från anoden. Sekundäremissionen som sådan kan vi inte utan vidare bli av med, men vi kan däremot hindra de från anoden utslagna sekundärelektronerna att gå till skärmgallret. Vi har tidigare påpekat, att de frigjorda sekundärelektronernas energi för flertalet håller sig under c:a 10 eV. De kan därför återföras till anoden av ett bromsfält av 20 a 30 V, vilket inte nämnvärt hindrar de snabba primärelektronerna. Ett dylikt bromsfält kan åstadkommas, om ett s.k. bromgaller (BG i fig. C3.8) insättes mellan anod och skärmgaller. Bromsgallret lindas relativt glest för att icke onödigvis hämna elektronströmmningen och förbindas med katoden, ofta inuti röret. Vi har nu fått ett femelektrodrör, en pentod, vars potentialsektion vid kall katod framgår av fig. C3.9.

Fig. C3.8	Fig. C3.9

Anodens genomgrepp bör hos pentoden liksom hos tetroden vara litet och eftersom sekundäremissionen från såväl anod som skärmgaller undertryckes av bromsgallret bör pentodens i_a0-u_a0-karaktäristik, även om strömfördelningsmekanismen är något anorlunda, närmast likna den streckade kurvan i fig. C3.7.

    Eftersom hos pentoden i_a0 = f(u_g0 , u_s0 , u_a0) d.v.s. en funktion av tre variabler, är det svårare än för trioden att i diagramform redogöra för pentodens egenskaper under olika arbetsförhållanden. Fabrikanten publicerar liksom för trioden pentodens anoddiagram, som är ett i_a0-u_a0-diagram med u_g0 som parameter och med fixerat värde på u_s0. Ofta publiceras anoddiagram för ett flertal olika värden på u_s0 (se fig. C3.10-C3.12). I anoddiagrammet inläggs i många fall kurvan för maximalt tillåten anodförlust P_afmax = u_a0 · i_a0 (se fig. C3.17). För röret uppges dessutom maximalt tillåten skärmgallerförlust Psfmax = u_s0 · i_a0 , som bestämmes av den tillåtna temperaturen i skärmgallret. I överföringsdiagrammet (i_a0-u_a0-diagrammet) är u_s0 parameter och u_a0 har ett fixerat värde (se fig. C3.13). I vissa fall publicerar rörfabrikanten dessutom ett flertal specialdiagram.

Ett dylikt visas i fig, C3.15 (i_a0-u_a0-diagrammet). I samtliga de rördiagram, till vilka hänvisning ovan gjorts, användes rörfabrikantens beteckningar: V_g1=u_g0 , V_g2=u_s0 , V_g3=u_b0 (=bromsgallerlikspänningen), V_a=u_a0 , I_g1=i_g0 , I_g2=i_s0 , I_a=i_a0.

	Fig. C3.10

	Fig. C3.11

	Fig. C3.12

		Man skiljer i huvudsak mellan två olika pentodtyper, högfrekvenspentoden (HF-pentoden) och slutpentoden.     a) HF-pentoden     Denna används för spänningsförstärkning såväl i tonfrekvens- som radiofrekvensförstärkare. Skärmgallret utföres finmaskigt för att man skall få god elektrostatisk skärmning mellan styrgaller och anod. För att undvika distorsion kräver man i tonfrekvenstillämpningar raka och ekvidistanta rörkurvor. I radiofrekvenstillämpningar önskar man ibland en med styrgallerlikspänningen varierande branthet, vilket ernås genom att man lindar styrgallerspiralen med variabel stigning. Utförd på detta sätt benämnes HF-pentoden reglerpentod.
Fig. C3.13

		Observera enligt fig. C3.13 hur brantheten minskar med minskande gallerlikspänning. Vill man schemamässigt betona skärgallrets skärmande verkan ritas gallersymbolen enligt fig. C3.14. Styrgallret förses med en pil om man särskilt vill framhålla, att det är ett reglergaller (variabel stigning på styrgallerspiralen).
Fig. C3.14

	Fig. C3.15

    b) Slutpentoden.

    Slutpentoden användes för effektleverans, t.ex. i en radiomottagares slutsteg för effektleverans till högtalaren. Här vill man ha god linjäritet (liten distorsion) och vidare vill man kunna tillåta stora ström- och spänningsändringar på anodsidan. Detta kräver först och främst relativt stor anodlikström i_a0, vilket i sin tur förutsätter, att katoden är kraftig och att skärmgallret är relativt glest. Eftersom vidare anodströmmen är som störst, då anodspänningen är som lägst (se tidsdiagrammet fig. C2.22b och c, sid. C2.19), bör i_a0-u_a0-kurvan icke falla för små u_a0-värden. Man söker därför få större delen av katodströmmen att gå till anoden även vid helt låg anodspänning. Detta underlättas, om elektronbanorna från början riktas så, att de komma på sidan om skärmgallrets trådar, t.ex. genom att skärmgallret förläggs i "skuggan" av styrgallret.

		I fig. C3.16 och C3.17 visas överförings- respektive anoddiagram för en typisk slutpentod, Philips EL84, som har en maximalt tillåten anodförlust av 12 W. Överföringsdiagrammet är som synes kompletterat med ia0-ua0-kurvor.     En slutpentod av speciellt utförande är den s.k. strålpentoden (strålröret; engelska "beam-power-tube"), som oftast återfinnes bland slutpentoder av amerikanskt ursprung. I en dylik pentod placeras skärmgallret i skuggan av styrgallret, d.v.s. styrgaller- och skärmgallertrådarna förlägges i samma horistontalplan (se fig. C3.18) och vidare har bromsgallret reducerats till två sidoställda block,
Fig. C3.16

	Fig. C3.17

		som katodförbindes. Dessa bleck i samverkan med rörets övriga elektroder riktar elektronflödet (elektronoptik) i form av avgränsade strålar mot anoden. Blecken hindrar bl.a. elektronerna att nå de vertikala bärtrådarna, som uppbär skärmgallret. I bärtrådarnas närhet är "skuggverkan" ej heller perfekt. De sekundärelektroner, som anoden avger, repelleras av den negativa och kraftigt
Fig. C3.18

fokuserade rymdladdningen, som närmast fungerar som ett virtuellt bromsgaller. Med den skisserade konstruktionen har man lyckats hålla anodströmmen väl uppe även vid låga anodspänningar och anoddiagrammets kurvor blir någorlunda räta och parallella inom ett större anod- och gallerspänningsområde än för en konventionell pentod. Fig. C3.19 nedan visar ett typiskt anoddiagram för ett strålrör (RCA typ 6L6 med en tillåten anodförlust av 19 W).

	Fig. C3.19

link >