När primära elektroner (eller joner) med erforderlig hastighet slår emot en metallyta, kan det inträffa, att en så stor del av deras rörelseenergi överförses till metallens ledningselektroner, att dessa kan emitteras. De emitterade elektronerna benämnes sekundärelektroner och fenomenet som helhet kallas sekundäremission, ett begrepp, som vi redan berört i samband med tetrodens och pentodens behandling.
Kvoten mellan antalet från ytan avgivna elektroner och antalet primärt infallande elektroner benämnes elektronutbyte och betecknas med δ.
Hos sekundäremissionen kan man experimentellt påvisa ett flertal egenskaper, av vilka de viktigaste är:
a) Ökas primärelektronernas energi från noll och upp till några hundra elektronvolt, ökar δ från noll och upp till ett största värde δmax och avtar därefter långsamt med ytterligare ökad primärelektronenergi. Vid hög primärenergi tränger primärelektronerna relativt djupt in under ytan och sekundärelektronerna frigörs alltså på förhållandevis stort djup. Risken för kollision (energiförlust) på vägen ut blir därför stor, vilket nöjaktigt förklarar orsaken till det avtagande utbytet vid mycket hög primär energi.
b) δ beror av primärelektronernas infallsvinkel. "Strykande" infall ger större utbyte.
c) δmax är i allmänhet < 2 och ibland < 1 för rena metaller, medan oxid hinnor och sammansatta ytskikt, speciellt av alkalimetaller, kan ge avsevärt utbyte (t.ex. 5 à 10).
d) δ beror av ytans beskaffenhet. δ är sålunda mindre får en "rå" yta än för en blank. Finfördelat kol (grafit) har litet δ och utnyttjas därför i många rörkonstruktioner för minskning av icke önskvärd sekundäremission från elektroder och isolatorer. Dessa belägges med ett tunt kolskikt.
e) Sekundäremissionen lämnar ytan i godtyckliga riktningar.
f) Huvuddelen av sekundärelektronerna emitteras med relativt låga energier (oftast mindre än c:a 10 eV).
g) Sekundäremission kan uppträda vid elektroninfall mot en isolator, t.ex. glas. I elektronrör för höga spänningar kan en vakuumläcka orsakas av sekundäremission (se sid. C3.4).
h) Sekundäremission kan utlösas av joner. Som primär projektil är dock jonen mindre effektiv än elektronen.
Sekundäremissionen är i vissa fall (jämför tetroden och pentoden) ett icke önskvärt fenomen men kan i andra fall med fördel utnyttjas praktiskt i speciella sekundäremissionsrör, ofta i form av med andra rörtyper (fotoceller, TV-kamerarör) sammanbyggda enheter.
link >