I elektronmulitplikatorn utnyttjas sekundäremissionen praktiskt. Principen för en dylik multiplikator framgår av fig. C4.1. Mellan anoden
 |
A och huvudkatoden K (som i de
flesta tillämpningar är en fotokatod) placeras ett antal
hjälpkatoder eller dynoder D1, D2
.... vars antal kan vara relativt stort t.ex. 10.
Potentialen på de olika dynoderna är positiv relativt
katoden K och ökar i riktning mot anoden.
Potentialskillnaden mellan närbelägna dynoder rör sig om
c:a |
|
| Fig. C4.1 |
100 V och spänningen över hela röret (katod - anod) kan därför bli av storleksordningen 1000 V eller mera. Genom lämplig utformning av dynoderna tvingas de från katoden emitterade elektronerna att accelerera mot den första dynoden D1, varifrån ett större antal sekundärelektroner frigörs.
 |
Dessa tvingas i sin tur av det
elektriska fältet att gå mot dynoden D2
o.s.v.. Om antalet dynoder är N, skulle under ideala
förhållanden (bl.a. samma utbyte vid varje dynod)
anodströmmen ia0 bli
där ik0 är katodemissionen. För en fotokatod är emissionen ik0 mycket liten och anodströmmen ia0 uppgår endast till ett fåtal milliampere, trots att strömförstärkningen ia0/ik0 kan uppgå till 105 à 106. |
|||
| Fig. C4.2 |
Utformningen av dynoderna är ett elektronoptiskt problem, som bl.a. kompliceras av det förhållandet, att primärelektronerna skall gå till dynoden och sekundärelektronerna från dynoden. Fig. C4.2 visar en utföringsform (RCA typ 931-A fotoelektronmultiplikator). Detta rör, som inte är större än ett vanligt radiorör, har en strömförstärkning av storleksordningen 200000. Andra konstruktioner åter kan ha en mera om principskissen fig. C4.1 påminnande utföringsform.
Dynodytorna är specialpreparerade för att ge stort utbyte och vidare är det viktigt, att rörgeometrin är så utformad, att katodstoft från huvudkatoden ej kan avsätta sig på dynoderna. Deras sekundäremitterande förmåga kan i annat fall lätt förstöras, speciellt om katoden är en glödkatod.
 |
I princip
bör man kunna förse ett rör av mulitplikatortyp med
såväl styrgaller som skärmgaller runt katoden. Man bör
då få ett rör av pentodtyp, men med avsevärt större
branthet än hos en ordinär pentod. Fig. C4.3 visar ett
snitt genom ett dylikt rörs elektrodsystem.
Elektronbanorna får med hjälp av de två på
katodpotential befintliga skärmarna S1 och S2
det i figuren skisserade utseendet. S2
avskärmar dessutom dynoden D från eventuellt katodstoft,
som rör sig i huvudsakligen rätlinjiga banor.
Sekundärelektronerna från dynoden D accelereras av det
med anoden förbundna |
|
| Fig. C4.3 |
gallret G3 (A är positiv relativt D).
Rör av denna och liknande typ har ej fått den användning man kanske ursprungligen tänkt sig och detta av flera skäl. Exempelvis är elektronbruset stort (en mycket stor nackdel i känsliga förstärkare) och elektronernas löptid är relativt sett stor (en nackdel vid hög frekvens).
Beträffande data för en typisk fotoelektronmultiplikator hänvisas till avsnittet fotorör.
link >