< link link link >

    Glimningen utnyttjas i den vanliga glimlampan, vilken i miniatyrutförande användes som signallampa, polprovare m.fl. tillämpningar. I elektroniken användes glimröret bl.a. för spänningsstabilisering och det benämnes då glimstabilisatorrör, som alltså är ett gasfyllt tvåelektordrör med kall katod. Röret arbetar i normala glimurladdningsområdet (d-e i fig. C5.2). Rörets schemasymbol framgår av fig. C5.4, där punkten utmärker

		gasfyllningen och där He (helium) är gasens kemiska tecken, som vid behov kan utsättas. Gasfyllningen är vanligen neon, argon eller helium och gastrycket ligger normalt mellan 0,001 och 0,1 torr. Katoden utgöres av en cylindrisk oxidbelagd elektrod av nickel och anoden av en centralt monterad stav (fig. C5.5). Katodfallet
Fig. C5.4

och därmed rörets brinnspänning bestämmes helt av katodmaterial (ytbeläggning) och gastyp. Avsikten med den på rörets katod monterade startelektroden är att sänka rörets tändspännng. Rörets brinnspänning ligger

		normalt i området 50 - 100 V och strömmen kan uppgå till något hundratal mA, men de flesta glimstabilisatorrör arbetar i området 1 - 50 mA. Glimstabilisatorrören måste alltid förses med strömbegränsande skyddsmotstånd och röret är känsligt för överbelastningar (katodens ytbeläggning förstörs).     Röret arbetar som nämnts i normala glimurladdningsområdet och har en ström-
Fig. C5.5

spänning-karaktäristik i ungefärlig överensstämmelse med fig. C5.6. Att denna figur skiljer sig från fig. C5.2 beror på att vi här har linjär strömskala, varför kurvans nedersta del (0-a-b-c i fig. C5.2) ej kommer till synes i fig. C5.6. u'_a0 är rörets tändspänning, som givetvis är större än rörets normala brinnspänning (spänningen på kurvans linjära del). Rörets viktigaste egenskap är, att spänningen är ungefärligen konstant 

Fig. C5.7		Fig. C5.6

inom ett relativt stort strömområde (d-e i fig. C5.6), något som utnyttjas i spänningsstabilisatorer. Om man, sedan en viss strömstyrka uppnåtts, börjar sänka spänningen, återgår man utefter samma kurva, men röret slocknar ej vid tändspänningen utan i stället vid den lägre släckspänningen u''_a0 (se fig. C5.6).

		Att släckspänningen är lägre än tändspänningen hänger samman med att potentialfördelningen i röret nu är en helt annan än före tändning (se fig. C5.3). På kurvans raka del är inre resistansen mot anodspänningsändringar (Ri) av storleksordningen 20 - 200 Ω. Resistansen mot likspänning (Rio) är
Fig. C5.8

		är däremot stor och varierar i grad med vilopunktsdata.     Fig. C5.7, C5.8, C5.9 och C5.10 visar några praktiska data för ett stabilisatorrör (Philips 75C1), som har en nominell brinnspänning av
Fig. C5.9

		75 V och ett normalt strömområde (stabiliseringsområde) 2 - 60 mA. Tändspänningen, som kan variera något från rör till rör uppges till maximalt 115V (se fig. C5.19; u'a0 = Vign = 115 V; ignition = tändning). Av fig. C5.9 (tamb = omgivningens temperatur) framgår, att rörets data är något temperaturberoende; brinnspänningen
Fig. C5.10

minskar något med ökande temperatur.

    Slutligen ges nedan en sammanställning av väsentliga data för ett urval stabilisatorrör (Philips).

Rörtyp	Nominell brinnspänning V	Stabiliseringsområde mA	Tändspänning (max) V	Spänningsändring (max) i nom stab.omr.
85A2	85	1 - 10	125	4 V
13201	100	15 - 200	140	20
OB2	108	5 - 30	127	3,5
OA2	150	5 - 30	180	6

link >