< link link link >

    I elektroniska utrustningar önskar man i många fall hålla likspänningen över en viss belastning konstant eller närmelsevis konstant oberoende av variationer i matningsspänning (nätspänning) eller belastningsström. Glimstabilisatorröret kan utnyttjas för dylika ändamål.

		Den grundläggande spänningsstabilisatorkopplingen framgår av fig, C5.13 där R är en för stabilisatorns funktion väsentlig resistans (R är givetvis även att betrakta som ett skyddsmotstånd) och där Rb representerar den belastning, över vilken spänningen skall hållas konstant. eb är matningsspänningen
Fig. C5.13

som under alla omständigheter måste vara större än rörets tändspänning d.v.s. e_b > u'_a0.

    Inom stabiliseringsområdet (d-e i fig. C5.11) är u_a0 närmelsevis konstant. Det torde därför utan vidare vara klart, att ändringar i matningsspänningen e_b i första hand åstadkommer ändringar i strömmen i₀ (och i_a0). Exempelvis kompenseras en e_b-ökning i huvudsak av ett ökat potentialfall över R, medan u_a0 endast ökar obetydligt.

    Antar vi å andra sidan, att e_b är konstant, men att belastningen R_b ändrar sig, så blir spänningen över R, (e_b - u_a0), och därmed i_a0 i stort sett oförändrad, d.v.s. i_a0 + i_b0 ≈ konstant. Ändringar i R_b (=ändringar i i_b0) åstadkommer därför endast en omfördelning av i₀-strömmen mellan rör och belastning, medan u_a0 hela tiden är närmelsevis konstant.

    Vid dimensionering av en spänningsstabilisator (=bestämmning av R samt val av rör) enligt fig. C5.13 bör vi ihågkomma tre villkor.

    a) Röret måste tända, då e_b anslutes(även då e_b har sitt lägsta värde).
    b) Maximalt tillåten rörström i_a0max får ej överskridas under aktuella driftsförhållanden.
    c) Minimirörströmmen i_a0min bör ej underskridas under aktuella driftsförhållanden.

    Punkten b) och c) ovan innebär, att röret alltid (oberoende av e_b- eller R_b-ändringar) skall arbeta inom sitt av rörfabrikanten uppgivna stabiliseringsområde (t.ex. 5-30mA för röret OA2 enligt tabellen sid. C5.8). Härav förstår vi, att en stabilisator av angiven typ ej klarar godtyckligt stora ändringar i matningsspänning eller belastning.

    Låt oss anta att spänningen över belastningen ökar med Δu_ao, då matningsspänningen ökar med Δe_b. Om man i ett dylikt fall skall kunna tala om stabilisering fordras tydligen, att den procentuella ändringen i belastningsspänning (u_a0) är mindre än den procentuella ändringen i matningsspänningen (e_b), d.v.s.


     Systemets stabiliseringsgrad uppges vanligen på så sätt, att man anger hur många procent belastningsspänningen ändrar sig för en uppgiven procentuell ändring i belastningsström.

    Det är viktigt, att punkten a) ovan tillgodoses. Före tändning är spänningen över röret


    För att röret med säkerhet skall tända vid inkoppling av e_b fordras alltså att

C5.4

    Vid användning av sambandet C5.4 måste man räkna med det lägsta förkommande R_b-värdet och det lägsta förekommande e_b-värdet.

    Om man i drift tar bort röret i en spänningsstabilisator kan belastningen R_b eventuellt utsättas för spänningar av icke önskvärd storlek. De flesta stabilisatorrör har därför två eller flera stift i rörsockeln inbördes förbundna. Med lämplig koppling kan man då åstadkomma, att matningsspänningen brytes bort, då röret uttages ur rörhållaren.

    Vi har ovan summariskt berört spänningsstabilisatorns princip. Spänningsstabilisering behandlas utförligare i ett senare avsnitt.

    Slutligen bör påpekas att man vid inkoppling av en kondensator över ett glimstabiliseringsrör eventuellt kan råka ut för instabilitet (självsvängning) i systemet. Om spänningen e_b inkopplas mellan A och B vid

		tidpunkten t = 0, kommer kapacitansen C att laddas upp, varvid spänningen över C (va) kommer att stiga utefter en exponentialkurva. Man får     Då va efter viss tid nått värdet u'a0 tänder röret
Fig. C5.14

		och kapacitansen urladdar snabbt genom röret dock endast till släckspänningen u''a0 då röret slocknar. Uppladdningen påbörjas nu åter och fortgår tills röret ånyo tänder. Förloppet upprepas periodiskt och spänningen över röret blir närmast sågtandformad (se fig. C5.15). Det beskrivna förloppet är normalt ej önskvärt men kan dock utnyttjas i någon enkel blink-
Fig. C5.15

ljuskoppling eller i någon enkel oscillator, där krav på kurvform, frekvensstabilitet m.m. är av underordnad betydelse.

link >