I föregående avsnitt 1.02 talas om klass A, B, C och AB, en klassificering, som sammanhänger med förstärkarens sätt att arbeta.
Förstärkarens eller förstärkarstegets klass bestämms helt av av vilopunktens läge på den dynamiska överföringskurvan, d.v.s. den ja-vg-kurva, utefter vilken arbetspunkten rör sig i drift (beträffande ja-vg-kurvan för ett elementärt förstärkarsteg se avsnitt C2.08, speciellt fig. C2.25). Överföringskurvan för nämda elementära förstärkarsteg får nedanstående allmänna utseende. Punkten P anger vilopunktens läge i klass A, B och C.
 Klass A. |
 Klass B. |
 Klass C. |
| Fig. F1.2. Definition av
klass A, B och C. |
||
Klass A, som är det normala driftsättet för spänningsförstärkare, ger som synes i huvudsak linjär förstärkning, medan klass B och klass C ger utpräglad distorsion. Klass C kan ej användas i tonfrekvensförstärkare. Klass B däremot kan med fördel användas i tonfrekvensförstärkare, om två rör får arbeta i motfas på en och samma belastning (mottaktkoppling). Klass C, som har strömvinkeln θ < 180, användes uteslutande i högfrekvensförstärkare (sändarförstärkare) och oscillatorer.,
Klass AB är ett mellanting mellan klass A och B. Vilopunkten förlägges så, att anodström flyter under hela växelspänningsperioden vid små signaler, men vid stora signaler är röret strypt under en del av perioden.
Samtliga klassbeteckningar kan ges med index 1 eller 2. Index 1 innebär, att gallerström ej flyter under någon del av växelperioden medan index 2 innebär, att gallerström flyter under någon del av perioden. I fig. F1.2 har vi tydligen klass A1 och klass B1 i den vänstra respektive den mellersta delfiguren, eftersom gallret ej drives positivt i dessa två fall. I den högra delfiguren arbetar förstärkaren i C2.
link >