Den olinjära distorsionen gör sig speciellt gällande i steg, som arbetar med stora signaler och spelar därför särskilt stor roll i slutsteg men givetvis även i vanliga RC-steg, om de arbetar med stora signalamplituder. I småsignalförstärkare kan distorsionsfenomenen undersökas t.ex. genom at vi seriutvecklar (Taylors serie) det dynamiska ja-vg-sambandet. Detta innebär, att vi ersätter den verkliga ja-vg-kurvan med en parabelbåge (eller högre grads kurva) och vi får på så sätt analytiska uttryck att räkna med. (jämför behandlingen av kretsen i fig. F2.36, sid. F2.32; jämför även avsnitt E1.03, sid E1.8). Vid stora signaler är denna metodik mindre lämplig och man använder därför ofta (speciellt i fråga om slutsteg) någon form av grafisk Fourier-utvekling för bestämning av utsignalens övertonshalt.
För studium av distorsionen i ett förstärkarsteg lämpar sig som nämnts stegets dynamiska ja-vg-kurvan (undersökning vid medelhög frekvens), beträffande vars konstruktion hänvisas till avsnitt C2.08 (sid. C2.30). Denna kurva har något olika utseende för trioder och för pentoder (fig. F2.39 och F2.40).
 |
 |
|
| Fig. F2.39. Dynamiska ja-vg-kurvor
för ett triodsteg |
Fig. F2.40. Dynamiska ja-vg-kurvor
för ett pentodsteg. |
Förloppet hos anodströmmens tidskurva (ja(t)) vid sinusformad gallerväxelspänning och stor utstyrning framgår av fig. F2.41 (triod) och F2.42 (pentod). Dessa visar, att anodströmskurvan i triodfallet får en osymetrisk (ensidig) tillplattning, medan pentoden (åtminstone vid stor värde på Ra~) ger en mera symmetrisk (tvåsidig) tillplattning. Med ledning av delfigurerna medan kan vi sluta oss till att triodens dominerande delsvänging bör var andra tonen, medan pentoden bör ha en markant tredje ton.
Trioden ger normalt mindre distorsion än pentoden, men pentoden har fördelar av annat slag: stort utstyrningsområde och liten erfoderlig styrgallerväxelspänning för full utstyrning.
 |
| Fig. F2.41. Distorstion i ett triodsteg. |
 |
| Fig F2.42. Distorsion i ett pentodsteg. |
link >