< link link link >


    Genom att på lämpligt sätt kombinera två möjliga lika rör kan vi i många fall åstadkomma en driftkompensering, som är effektiv mot en eller flera driftorsaker. Har vi två såväl statiskt som dynamiskt exakt lika rör, kan vi relativt lätt finna ett flertal kopplingar, som är exakt kompenserande för drift, förorsakad av punkterna a), b) och c) på sid. F5.5. I praktiken har emellertid två rör aldrig exakt lika egenskaper. Genom att använda s.k. matchade rör (parvis utvalda möjligast lika rör) kan vi dock i många fall uppnå en tämligen god driftkompensering. Vi har redan i samband med studiet av likspänningsrörvoltmeterns princip diskuterat en dylik driftkompenserande koppling (se sid. C2.30-C2.33), som kan sägas vara ett exempel på s.k. parallellkompensering. Vi kan nämligen skilja på två huvudtyper av kompenseringskopplingar, serie- och parallellkompensering (se fig. F5.15 och F5.16).

Fig. F5.15. Parallellkompensering.		Fig. F5.16. Seriekompensering.

     Under förutsättning att de båda rören (V₁ och V₂ i fig. F5.15 respektive fig. F5.16) har exakt överensstämmande egenskaper, är stegen exakt nollpunktsstabiliserade mot ändringar i såväl anod- som glödspänning.

    I fig. F5.15 utnyttjas tydligen endast det vänstra röret (V₁) som förstärkare och vi har

F5.30

     I fig. F5.16 erhålles

F5.31

d.v.s. förstärkningen beror (om rören är exakt lika) endast av den vid trioder tämligen konstanta parametern μ.

    Ovan påpekades att endast V₁-röret i fig. F5.15 ger förstärkning. Denna nackdel kan elimineras, om rören V₁ och V₂ ges ett gemensamt katodmotstånd. Låter vi dessutom förstärkaren få två ingånga, en på V₁ och en på V₂, får vi prototypen för den s.k. differentialförstärkaren (fig. F5.17), som i denna eller något modifierad form har en mångfald användningsområden.

    Sambanden mellan in- och utsignaler (under förutsättning av exakt lika rör) i fig. F5.17 beräknas av läsaren till

	F5.32
	F5.33

		I sambanden F5.32 och F5.33 har införts förstärkningen för ett rör i vanlig motståndskoppling och vidare en konstant, som vanligen är avsevärt mindre än ett.
Fig. F5.17. Differentialförstärkaren.

    Sker signaluttag från de båda anodklämmorna fås

F5.34

    I sambandet F5.34 ingår Rk, vilket är naturligt, eftersom Rk i denna koppling ej ger upphov till motkoppling. Av liknande skäl skulle i fråga om pentoder ett för båda rören gemensamt skärmgallermotstånd ej påverka förstärkningen.

    Om ssss och då gäller approximativt (se sambanden F5.32 och F5.33)

	F5.35
	F5.36

     I detta fall får vi tydligen en till jord balanserad utgång (U'₂ ≈ -U''₂, d.v.s. den ena anoden blir positiv). Vardera utspänningen är proportionell mot skillnadsspänningen mellan gallren. Steget kan därför användas som omvandlare mellan obalanserad ingång och balanserad utgång, eller omvänt d.v.s. balanserad ingång till obalanserad utgång. Förstärkaren kan vidare vara fasvändande eller icke fasvändande, beroende på från vilken anod utsignalen tages.

    Inverkan av glödspänningsändringar kan givetvis elimineras genom (kostnadskrävande) stabilisering av glödmatningen, men ofta använder man någon form av kompensationskoppling. Vanligen får i en dylik den av glödspänningsändringen förorsakade anodströmsändringen i ett extra rör ändra spänningen över det för extraröret och signalröret gemensamma katodmotståndet. Därvid ändras gallerspänningen på signalröret så, att anodströmmen förblir i huvudsak konstant.

		I försteg, där kraven på nollpunktsstabilisering är stora, användes ibland s.k. Miller-steg (fig. F5.18), som är ett exempel på ovan skisserad metodik. Genom lämpligt val av Rk2 (≈ Ri2/μ2) kan man få god kompensering av glödspänningsvariationer. Denna inställning av Rk2 ger dock dålig stabilisering
Fig. F5.18. Miller-steg.

i fråga om ändringar i e_b, varför steget bör användas i kombination med en väl stabiliserad anodspänningskälla.

    Som avslutning på detta avsnitt visas i fig. F5.19 ett schema över en komersiell LS-förstärkare (operationsförstärkare, Philbrick typ K2-W), vars uppbyggnad läsaren själv kan studera i belysning av vad som sagts i detta och tidigare avsnitt. Ingångssteget är ett förenklat differentialsteg. Anslutning av lämplig likspänning till "balans"-ingången medger inställning av utspänningen på värdet noll, då inspänningen på förstärkaren är noll. Sista steget är en katodföljare. Kapacitanserna (C_k= 500 pF och C₀= 7,5 pF) har en faskorrigerande funktion, så att förstärkarens fasvridning håller värdet 180G inom ett relativt stort frekvensområde. Förstärkningen uppges till c:a 15000 ggr, utstyrningsområdet till ±50 volt vid 1 mA belastning och långtidsdriften (24 timmar) till 5 mV på ingången.

	Fig. F5.19. Kommersiell LS-förstärkare (Philbrick typ K2-W).

link >