En ledning bestående av två separata ledare på konstant avstånd från varandra karakteriseras av att den har en längdresistans r och en längdinduktans l per längdenhet samt en tvärkonduktans g och en tvärkapacitans c likaledes per längdenhet ledning. Dessa fyra storheter, som entydigt bestämmer ledningens överföringsegenskaper och som i praktiken kan variera med frekvensen (exempelvis på grund av strömförträngning; del IB, sid. B5.1), benämner vi ledningens primära konstanter. Sammanfattningsvis har vi alltså
r = längdresistans / längdenhet, l = längdinduktans / längdenhet
g = tvärkonduktans / längdenhet, c = tvärkapacitans / länghenhet
Med längdenhet avses alltid längdenhet dubbelledning.
De primära konstanterna bestämmes av ledningstvärsnittets geometriska data samt av ledarnas och isolermaterialets elektromagnetiska egenskaper och kan i fråga om geometriskt enkla ledningstvärsnitt relativt lätt teoretiskt beräknas.
Om r, l, g och c överallt på ledningen har samma värden, säges ledningen vara homogen. En ledning med varierande tvärsektion har också längs ledningen varierande primära konstanter och säges vara en hetrogen ledning.
Ledningar med utefter ledningen kontinuerligt fördelad resistans, induktans, konduktans och kapacitans är naturliga ledningar. Parledningen, koaxialledningen, vågledaren m.fl. är exempel på naturliga ledningar. En av periodiskt upprepade, diskreta impedanskominationer, exempelvis T-länkar, uppbyggd anordning har ledningskaraktär och benämns konstledning.
link >