Betraktar vi fig. J1.4 (sid. J1.7) ser vi, att den fortskridande vågens fas ändrar sig 360° på sträckan λ, varav följer att
![]() |
|
λ, som är avståndet längs ledningen mellan två plan, i vilka den fortskridande vågen har samma fasläge, benämner vi våglängden.
Vi har alltså
![]() |
J1.34 |
β (1/m) är sålunda vågens fasvridning per längdenhet och vi anger därför lämpligen dess sort i radianer per meter.
Den framgående vågens totala fas i planet x är ωt - βx. I exempelvis planet x = x1 i fig. J1.4 är ωt - βx = 90°. För konstant fas fordras tydligen, att x ökar, då tiden ökar. Konstant fas betyder alltså, att
![]() |
|
Vi deriverar med avseende på tiden t och får
![]() |
|
vf är alltså den hastighet, varmed vi skall förflytta oss längs ledningen för att hela tiden se konstant fas (d.v.s. vi har då hela tiden i det med hastigheten vf framrusande planet en ren likspänning, som dock på grund av dämpkonstanten a ständigt avtager). vf benämer vi vågens fashastighet, som alltså bestämmes av sambandet
![]() |
J1.35 |
J1.35 kan omskrivas på följande sätt
![]() |
|
![]() |
J1.36 |
J1.36 är det för all vågutbredning karakteristiska sambandet mellan frekvens, våglängd och fashastighet.
Vi kan säga, att fashastigheten uttrycker den hastighet, varmed ett visst elektromagnetiskt tillstånd (konstant fas) fortskrider på ledningen. Observera slutligen vf är den hastighet, varmed spiralens skärningspunkt (punkten A eller B i fig. J1.4) med (imaginäraxeln)-(x-axel)-planet rör sig i längdriktningen.
För en återgående våg är totala fasen ωt + βx. För att denna skall vara konstant fordras att ωt + βx = konstant. Efter derivering får vi
![]() |
|
d.v.s vågen rör sig från stora mot små x-värden.
För en förlustfri ledning (r = 0, g = 0) gäller, att
![]() |
|
![]() |
|
Fashastigheten blir sålunda
![]() |
J1.37 |
För samtliga de i tabellen fig. J1.7 upptagna parledningarna blir lc = με, varav följer, att
![]() |
J1.38 |
där

Om det ledningen omgivande isolermaterialet (μr ≈ 1, εr > 1) inte är vakuum (luft) blir tydligen vf < c0.
I ett generellt fall med förluster blir α, β och vf mer eller mindre komplicerade funktioner av frekvensen. Om exempelvis ωl << r och g << ωc får vi
![]() |
|
![]() |
![]() |
J1.39 |
I detta fall blir fashastigheten frekvensberoende. Dispersion säges då föreligga. Dispersion innebär, att vågor av olika frekvens, som från närändan startar i ett visst inbördes fasläge, anländer till fjärrändan i ett annat fasläge. Dispersion kan därför leda till distorsion. I det studerade fallet får vi även distorsion på grund av dämpningskonstantens frekvensberoende. Vågor med olika frekvens dämpas olika mycket.
Om r << ωl och ωc << g erhålles
![]() |
|
![]() |
J1.40 |
I detta fall föreligger ej dispersion och vidare är α frekvensoberoende, varför ledningen är approximativt distorsionsfri (under förutsättning att r, l, g och c är frekvensoberoende).
Övning: Visa att Heaviside's ideala ledning är distorsionsfri.
link >