< link link link >

    Plattledningen består av två parallella metallplattor eller band med bredden a och plattavståndet b. Vi förutsätter, att a >>b samt att



ledningslängden s >> a, vilket innebär, att fältet mellan plattorna kan anses homogent samt att fältet utanför plattsystemet kan försummas (jämför förhållandet i fråga om en plankondensator).

    Vid radiofrekvens kan vi med ledning av sambanden J1.32 (sid. J1.10) och J1.40 (sid. J1.12) normalt förutsätta att
Plattledningen
J3.1




J3.1

J3.2

J3.3

J3.4

    Här är l yttre induktansen per längdenhet, enär frekvensen förutsättes så hög, att vi har en utpräglad strömförträngning. Denna medför, att r ökar med frekvensen, dock på ett sådant sätt att r/ωl (liksom g/ωc) normalt avtar med frekvensen. Vid hög radiofrekvens och vid relativt små värden på r och g kan vi i de flesta fall klara oss med approximationen


J3.5

d.v.s. vi kan i många fall betrakta den förlustfria ledningen som en god modell av radiofrekvensledningen.

    Enligt tabellen (fig. J1.7) sid. J1.10 gäller för plattledningen


J3.6

J3.7

Övning: Härled sambanden J3.6 och J3.7

    Insättes sambanden J3.6 och J3.7 i sambanden J3.5 får vi


J3.8

där vi infört den nya beteckningen β0. Med ε = εr ε0 och μ = μr μ0 fås


J3.9

där  = ljushastigheten i vakuum (μ≈3·108 m/s) och




    Faskonstanten, fashastigheten och egenresistansen beror samtliga av isolermaterialets elektriska (εr) och magnetiska (μr) egenskaper. De båda förstnämda (β0 och vf) beror ej av ledningens geometriska dimensioner (a och b), vilket däremot egenresistansen R0 gör. R0 är i motsats till β0 oberoende av frekvensen. De nämda egenskaperna gäller med god approximation för alla typer av parledningar vid radiofrekvens.

Övning: Studera tabellen sid. J1.10 i belysning av ovanstående påståenden. Beräkna faskonstant och fashastighet för de olika ledningstyperna.

link >